"Jag kan och jag förmår -attityden med till Afrika"
Uganda är ett land med liten areal men med ett stort hjärta mitt i Afrika. Uganda har en lång och färgrik historia från stamfrändskap till att stå under Europa varefter landet blev självständigt år 1962. Det pyttelilla landet är nödvändigtvis inte lika känt som sin granne Kenya eller Tanzania men Riikka Mäki styrde kosan mot Uganda för att utföra sin inriktande praktik.
Riikkas praktikplats var i Ugandas huvudstad Kampala dit hon hamnade genom utvecklingssamarbetet Terve Afrikka. Utöver Kampala arbetade Riikka även i en mindre by, Mpigisi. Tillträdet till Uganda var ingen självklarhet utan man ansökte om en praktikplats genom HADCO (Health Africa Development Cooperation Organisation, på svenska organisationen Terve Afrikka). Riikka intervjuades först varefter lärarna valde de studerande som de rekommenderade för organisationen. Organisationen fattade det slutliga beslutet om vilka som reser till Afrika på basis av informationen de fått från skolan.
Att anpassa sig till afrikansk kultur
I Uganda bodde Riikka här och där: ibland på vandrarhem, ibland på inkvartering på hälsovårdcentralens område. Under praktikperioden var det meningen att Riikka skulle fungera som sjuksköterska och utveckla sin egen yrkeskunnighet. Kulturskillnader saktade ändå ned arbetet eftersom studeranden inte uppskattades hemskt mycket i Afrika och ibland måste man nästan tigga om arbete. Afrikaner ville inte heller höra från en europé hur man skulle kunna göra saker och ting på ett annat sätt eller bättre.
– Tidvis blev jag frustrerad över det men jag påminde mig själv om att ta seden dit man kommer, berättar Riikka.
Även afrikanernas flexibla tidsuppfattning orsakade lite hjärtklappning för en punktlig finländsk karaktär. Medan en finne vill att saker görs nu, sköter en afrikan saker med tiden.
– Om inte annat så lärde jag mig tålamod, skrattar Riikka.
Riikka fick hjälp till med praktiska saker av de närvarande lärarna. Hon hade även egen handledare, men Riikka betonar att hon inte kan beskriva med ord hur stora kulturskillnaderna var trots den egna handledarens handledning. Om man ville få något gjort eller åtminstone få en början på det måste man vara företagsam. Den afrikanska och den finländska sjukhuskulturen skilde sig mycket från varandra mycket och arbetsgivaren verkade inte alltid förstå hur hög nivån på finländska sjuksköterskornas studier är.
– Att tvivla på sin egen kompetens var ibland väldigt irriterande men samtidigt ville jag visa att jag kan och jag förmår på samma sätt som de andra, berättar Riikka.
Hackordningen betonades mycket i sjukhuset och det var inte lätt som en kvinna att ta sig upp i hierarkin, speciellt i ett land som bara är på vägen mot demokrati.
Erfarenhet som lär dig nytt och vänder livet upp och ner
Före resan försökte Riikka hålla sina förväntningar låga. Afrika som resemål orsakar vanligen omedelbar förvåning men Riikka stängde öronen speciellt för det negativa talet. Intresset var det viktigaste i tankarna.
– Jag reste till Afrika för att söka mig själv och lära mig nytt såväl om sjukhus som om livet självt, berättar Riikka.
Hon ville veta hur en människa kan klara sig när man gör vårdarbete i extremförhållanden och hur en människa kan leva ett mycket lyckligt liv med så litet. Livets faktum var ibland svåra för Riikka att möta. Hon märkte till exempel att de fattiga endast kan drömma om den vård de rika hade råd till. Praktiken i Uganda lärde Riikka framför allt att uppskatta den kostnadsfria hälsovården och jämställdheten som i Finland ofta upplevs som självklarheter.
Under sin praktik visade Riikka att den egna branschen kan vara mycket annorlunda när man flyttar från en kultur till en annan. I Afrika måste man till exempel tåla även en smärtsam åtgärd stilla för att det inte finns möjlighet till smärtlindring. Smärtan ses som en svaghet och ingen vill vara svag. Kvinnor i Uganda har det inte alltid lätt eftersom speciellt förlossning är väldigt dyrt. På grund av det höga priset söker kvinnor sig endast sällan till sjukhuset för förlossning och anlitar hellre hjälpen av de andra kvinnorna i byn, till exempel svärmor eller byns egna helbrägdagörare.
– Man anlitade fantasin om man inte hade de tillbehör som man skulle ha behövt, skrattar Riikka.
Hon rekommenderar en resa till Afrika för studeranden på Vamk.
– Praktiken i Afrika förändrade mitt liv. Den som går måste ändå kunna förbereda sig för en total kulturförändring som ibland kan vara tungt såväl fysiskt som psykiskt.